På sätt och vis hör det här inte hemma här, på sätt och vis gör det det.
Jag hatar att duscha. Det kommer alltid för mycket tankar. Tankar som inte är välkomna.
Jag fösöker alltid hålla den här bloggen så pass glad som möjligt, för mina föräldrar läser den - då de får för sig att kolla eftersom jag aldrig uppdaterar - och jag vill inte oroa dem. Men jag mår inte alltid bra, och det är bara mänskligt. Min blogg är bara en skugga av allt som finns på min LiveJournal. På min LJ är jag öppen och skriver om allt, kanske för att jag i stort sett inte har några av mina IRL vänner där, för de FÅR inte vara där. De får inte se all skit, de får inte se hur jävla dåligt jag har mått. Det är bara Twiggy som får se, för Twiggy har varit där för mig i flera år nu.
Ja, jag är friskförklarad och anses inte längre vara en fara för mig själv. Jag behöver inte medicin och terapi längre, för bedömningen jag fick för snart 2 år sedan gäller inte längre. "Hade du inte bott med dina föräldrar hade vi inte låtit dig åka hem idag." De orden är för alltid inristade i mitt huvud. Jag visste inte att det var så illa, för mig var det bara vardag. För mig var det naturligt att stänga alla ute och knappt ens orka gå upp ur sängen. För mig var det naturligt att gömma mig i för stora kläder och alltid sitta, stå och gå med armarna i kors. För mig var det naturligt att inte prata om hur jag mådde utan bara fokusera på att göra andra glada.
Så länge jag kan minnas har jag fått det inpräntat i skallen: "Du är inte viktig" Jag blev ständigt vald sist bland kompisar, knuffad, retad, förlöjligad. Det sätter sina spår, och jag litar inte på folk längre. Jag litar inte på någon när de säger "Jag tycker om dig" för jag kan inte se något sånt.
Depression gör en ensam, så jävla ensam. Det är som att man står utanför en folkskara och tittar på och man VILL in, men man vet inte hur man ska ta sig till och man vågar inte. Eller så försöker man, men alla tittar på en som om man är konstig och man drar sig tillbaka.
Jag är trött på att vara ensam. Även om det för med sig en trygghet av att inte ha ett förhållande så längtar man ändå efter närhet. Jag litar inte på folk, men jag vill ändå inte vara ensam. Det är så jävla svårt att förklara för de som aldrig varit där, för ingen som inte varit deprimerad kan förstå kriget inombords.
Jag vill inte vara sjuk, den dagen jag blev friskförklarad var en lyckans dag för mig, och det gör ont när mina föräldrar säger "Vi tror du blev friskförklarad lite väl fort" för jag själv tycker att jag har gjort så himla mycket framsteg. Det är skönt att inte behöva komma ihåg att ta piller varje dag längre, och om man glömde mådde man så jävla dåligt fysiskt - huvudvärk, illamående, yrsel etc. Det är skönt att man inte behöver se sig själv som sjuk längre, för depression är en sjukdom. Det är inte något man bara kan "snap out of", man kan inte bara rycka upp sig och skärpa till sig, för det är så mycket som är fel i ens huvud.
På sätt och vis tror jag inte att man någonsin kan återhämta sig helt och hållet från riktigt djupa depressioner, och man kommer alltid att vara tvungen att kämpa för att vara lika högt uppe som alla andra. Jag gav inte upp, trots att jag så många gånger ville det, och jag överlevde. Bara för att jag ibland inte är världens gladaste jämt och ibland mår dåligt betyder inte att jag är deprimerad, bara att jag är mänsklig. Jag är ingen robot, jag är bara Gabi.
Jag är inte där än, men en dag kommer jag lära mig att även jag går att älska tillbaka. :)
Och ta inte det här inlägget på fel sätt, snälla. Jag behövde skriva av mig, jag är inte tillbaka i mitt trygga, mörka hål jag bodde i under så många år. Jag vill aldrig tillbaka dit igen.
... Jag vet nog inte riktigt vad jag ville få ut av det här inlägget, haha. Jaja, nu ska jag spela Ace Attorney - Justice For All på Nintendo DS! :D
Jag fösöker alltid hålla den här bloggen så pass glad som möjligt, för mina föräldrar läser den - då de får för sig att kolla eftersom jag aldrig uppdaterar - och jag vill inte oroa dem. Men jag mår inte alltid bra, och det är bara mänskligt. Min blogg är bara en skugga av allt som finns på min LiveJournal. På min LJ är jag öppen och skriver om allt, kanske för att jag i stort sett inte har några av mina IRL vänner där, för de FÅR inte vara där. De får inte se all skit, de får inte se hur jävla dåligt jag har mått. Det är bara Twiggy som får se, för Twiggy har varit där för mig i flera år nu.
Ja, jag är friskförklarad och anses inte längre vara en fara för mig själv. Jag behöver inte medicin och terapi längre, för bedömningen jag fick för snart 2 år sedan gäller inte längre. "Hade du inte bott med dina föräldrar hade vi inte låtit dig åka hem idag." De orden är för alltid inristade i mitt huvud. Jag visste inte att det var så illa, för mig var det bara vardag. För mig var det naturligt att stänga alla ute och knappt ens orka gå upp ur sängen. För mig var det naturligt att gömma mig i för stora kläder och alltid sitta, stå och gå med armarna i kors. För mig var det naturligt att inte prata om hur jag mådde utan bara fokusera på att göra andra glada.
Så länge jag kan minnas har jag fått det inpräntat i skallen: "Du är inte viktig" Jag blev ständigt vald sist bland kompisar, knuffad, retad, förlöjligad. Det sätter sina spår, och jag litar inte på folk längre. Jag litar inte på någon när de säger "Jag tycker om dig" för jag kan inte se något sånt.
Depression gör en ensam, så jävla ensam. Det är som att man står utanför en folkskara och tittar på och man VILL in, men man vet inte hur man ska ta sig till och man vågar inte. Eller så försöker man, men alla tittar på en som om man är konstig och man drar sig tillbaka.
Jag är trött på att vara ensam. Även om det för med sig en trygghet av att inte ha ett förhållande så längtar man ändå efter närhet. Jag litar inte på folk, men jag vill ändå inte vara ensam. Det är så jävla svårt att förklara för de som aldrig varit där, för ingen som inte varit deprimerad kan förstå kriget inombords.
Jag vill inte vara sjuk, den dagen jag blev friskförklarad var en lyckans dag för mig, och det gör ont när mina föräldrar säger "Vi tror du blev friskförklarad lite väl fort" för jag själv tycker att jag har gjort så himla mycket framsteg. Det är skönt att inte behöva komma ihåg att ta piller varje dag längre, och om man glömde mådde man så jävla dåligt fysiskt - huvudvärk, illamående, yrsel etc. Det är skönt att man inte behöver se sig själv som sjuk längre, för depression är en sjukdom. Det är inte något man bara kan "snap out of", man kan inte bara rycka upp sig och skärpa till sig, för det är så mycket som är fel i ens huvud.
På sätt och vis tror jag inte att man någonsin kan återhämta sig helt och hållet från riktigt djupa depressioner, och man kommer alltid att vara tvungen att kämpa för att vara lika högt uppe som alla andra. Jag gav inte upp, trots att jag så många gånger ville det, och jag överlevde. Bara för att jag ibland inte är världens gladaste jämt och ibland mår dåligt betyder inte att jag är deprimerad, bara att jag är mänsklig. Jag är ingen robot, jag är bara Gabi.
Jag är inte där än, men en dag kommer jag lära mig att även jag går att älska tillbaka. :)
Och ta inte det här inlägget på fel sätt, snälla. Jag behövde skriva av mig, jag är inte tillbaka i mitt trygga, mörka hål jag bodde i under så många år. Jag vill aldrig tillbaka dit igen.
... Jag vet nog inte riktigt vad jag ville få ut av det här inlägget, haha. Jaja, nu ska jag spela Ace Attorney - Justice For All på Nintendo DS! :D
